I livets flöde förändras vi ständigt. Jag upptäckte härom dagen att jag under en längre tid trott att orsaken till hur jag reagerade på vissa händelser hade med vilka människor jag omgav mig med. Sen träffade jag en gammal vän som känt mig i många år, och vi började prata om gamla tider och vad som hänt oss under åren. Hur projiceringar och speglingar påverkat oss och hur annorlunda vi hanterade samma slags händelser idag. Det blev så påtagligt när det kom från en annan mun, ett annat perspektiv, från en vän som följt en på vägen genom jobbiga och roliga perioder av livet. Att jag mitt i något som jag upplever som en "kris" får höra - det var länge sen jag sett dig så lugn och harmonisk som nu! Det fick mig att börja tänka till... Intressant!! Vem var jag då och vem är jag nu? Jag inser att jag förändrats väldigt mycket på några år!! Så nyttigt att lyfta blicken och reflektera för att ge sig själv lite kred. Det är så lätt att slå ner på sig själv och tycka att man misslyckats, att man inte kan, att man inte är bra...osv. Efter den här helgen känner jag mig istället stolt över vad jag gjort, hur jag hanterat mitt liv utifrån den kunskap jag har och framför allt en tacksamhet över alla lärdomar som jag utsatts för och som gjort mig till den människan jag är idag!! Inte bättre än någon annan - men fan inte sämre än någon annan heller!!
I fredags var jag på dans, där träffade jag en person som jag inte haft mod att möta under det sista åren. Varför? För att jag inte har vågat möta min egen rädsla och osäkerhet om hur jag skulle hantera den sits som min vän hamnat i under de år vi tappat kontakten. Jag visste att hon varit sjuk, men inte hur snabbt hon försämrats. Under ett luciafirande för snart ett år sedan fick jag se en kvinna som satt i rullstol med hängande huvud och frågade efteråt en vän vem det var. När jag fick höra att det var min gamla vän som jag förlorat kontakten med då jag flyttade fick jag en chock! Jag försökte ta reda på vad som hänt henne och hörde flera olika berättelser. Nå...i fredags var hon på dansen med sina assistenter. Jag gick sakta fram, osäker på vad som skulle hända...jag känner en av assistenterna och hälsar på henne. När jag kommer fram till rullstolen känner jag hur min vän sträcker ut sin hand och tar tag i min hand...jag stannar upp och sjunker ner för att möta henne. Jag tittar henne i ögonen och böjer mig fram för att fråga om hon känner igen mig. Hon kämpar med att visa med handen att jag pratar i fel öra. Jag ställer samma fråga i andra örat och får ett nickande svar. När jag fortsätter att prata med henne känner jag hur hennes hand kramar hårdare om min och jag omfamnar henne för jag blir så rörd av hela situationen. Då känner jag att hon kämpar för att få upp sin andra lediga arm om min hals för att krama mig tillbaka. Vilken känsla av kärlek jag upplever!! Svårt att beskriva så här i ord... Mötet med min gamla vän och den kommunikation vi har berör mig oerhört. Mina tårar rinner när jag går tillbaka upp på dansgolvet... När jag dagen därpå cyklar 2,5 mil i uppförsbacke upp mot hennes hemby med svidande muskler och bultande hjärta klagar jag inte en sekund. Vart enda tramp gör jag med Tirre i mina tankar! Medveten om hur snabbt livet kan förändras. Hur viktigt är det inte att våga möta sina rädslor, jag kunde ha missat ett av de viktigaste mötena i mitt liv om jag inte sparkat mig själv i baken och vågat.
Jag är inte samma person i dag som jag var i fredags...jag ska leva min flod och ge av livet. Jag ska leva och älska så länge jag kan. Jag ska fortsätta att syna rädslorna och våga som havet!
HO!!
.jpg)
