Regnet smattrar mot mitt fönster...

...det är mörkt ute och varmt och skönt under täcket. Hundarna märker att jag är vaken och hoppar upp i sängen. Den ena  för att bli kliad och den andra ålar sidledes in emellan för uppmärksamhet. Kärlek!

Hur svårt det är att få ner ord jag vill säga...i huvudet låter dem bra, men när de trillar ut här...!

Acceptera ALLT, sa en vän till mig...ok! Jag accepterar att jag har svårt för att sätta ord på det som pågår i mitt liv just nu. Jag accepterar att mina penslar ligger på hyllan och att kreativiteten är som bortblåst. Jag accepterar att jag är utbytbar på jobbet och att alla inte kan älska alla. Jag accepterar att jag är en del i allt som sker, att allt vi gör och säger ger konsekvenser i alla riktningar. Jag accepterar att jag är ensam, att livet rullar på i fullfart och att jag inte på något sätt är unik i den känslan... Åh det finns så många saker jag accepterar att det skulle ta en evighet att skriva ner dem!

Vad jag däremot har svårt att acceptera är käslan av utanförskap, fördömande, utnyttjande, kränkningar som resulterar i tappad livsglöd. Jag vill inte, jag orkar inte, men det syns ju inget konkret! Hur ska jag då kunna acceptera och göra det som är bäst för mig och mitt fortsatta liv?

Djupt djupt blev det...men att sjukskriva sig och stanna hemma när jag inte är "synligt sjuk" är svårt att acceptera för mig. Det känns som jag inte blir trodd eller att det jag bär på är "äsch, ryck upp dig nu! Det löser sig nog en dag ska du se! " Men jag är inte typen som sitter på en stol och väntar på att det flyger stekta sparvar in i munnen. Jag vill lösa knuten/problemet och gå vidare. Krocken uppstår just där...! Om inte jag accepterar det,  hur ska då någon annan ha en chans att göra det? För vem känner mina hjärtrusningar eller mina magsmärtor? Vem ser min panik när jag håller på att köra av vägen pga trötthet eller smärtan i mina händer när jag gör sånt som alla andra tar för givet att alla klarar av att göra? Bara jag! Alltså är det bara jag som kan avgöra om jag behöver stanna hemma! Acceptans kom till mig!!

Jag är...alltså finns jag!

Ligger i kökssoffan och lyssnar på ljudbok med en hund vid mina fötter och en kopp kaffe, mysigt. Har hittat Anders Björkelid, med rötter i Älvdalen och son till min favoritlärare på högstadiet, och hans "Ondvinter". Jättebra och spännande! Fantasy i Harry Potter anda.

Ligger här och väntar på värmen...ute är det -14 grader, inne är det 19 grader - helt ok kanske om man inte kände sig frusen ända in i själen. Borde gå ut och börja på mitt jobb med att montera ner hundgården, men hur gör man när händerna knappt funkar inomhus i rumstemperatur? Så många gånger som jag inte lyssnat på min kropp...och visst kan jag gå ut och köra, men priset är högt. Jag är van att fixa allt själv...och idag när jag försöker be om hjälp känns det som att det är få som tar mig på allvar. Men det finns guldkorn. Det gäller att hitta tid som passar.

Ja hur ska jag tänka då...jag flyttade in i huset i juli, glad över att jag hittat ett boende där jag kände att det kunde bli bra. Men bergvärmepumpen krånglade, upptäckte jag snabbt, och jag tror det blivit 4 vändor hit för elfirman. Den går på elpatron redan - blir dyrt! I oktober fick jag höra att en mäklare varit här innan jag flyttade in och att dem funderade på att sälja. Jag hade då bott här i 2 månader...sen fick hunden ström i hundgården genom en gammal elkabel som någon kopplat in, utan att kolla vart den gick och att den var trasig. Den fick proppar att gå och en elektriker sa att " det är gamla proppar, köp nya!"...? Är jag blond? Vi var 3 personer som vid ett senare tillfälle hörde smällen ute på gården, en dov marksmäll som släckte lamporna igen. Nu är kabeln urkopplad och min hund hade tur! 

Frysen i köket höll inte kylan men det kom ingen fungerande istället. Jag löste problemet genom att köpa mig en egen frys. Nu gick spisen sönder och då fick jag som svar, istället veta att jag fick bereda mig på att flytta, huset ska säljas. Men när det ska läggas ut fick jag inte veta. Inte har jag fått någon uppsägning skriftligt heller, trots att jag bett om den. Är det meningen att jag ska bo och sköta om så länge det passar och fyller ett syfte och bara flytta när jag blir tillsagd? Många frågor och väldigt få svar. Efter lite tjat kom en bänkspis med ugn hit som en provisorisk lösning. Funkar. Lagar ju den mesta maten i ugnen. Äter paleokost och man blir rätt less på ägg och bacon efter ett tag.

Bostäder växer inte på träd och operationerna av mina händer ligger planerade under vårvintern. Väntetiden är 4 - 5 månader...och jag har väntat sen oktober. På remissvaret står mars/april som tänkta månader. Dem medför sjukskrivning och inte får jag bära flyttkartonger på ett bra tag efteråt! Skjuter gärna fram operation till en avlägsen framtid, men men... Hade hopp om att de hjälpmedel som jag fått från arbetsterapin skulle hjälpa mig och göra operationer onödiga, men tyvärr. Bara att skriva det här ger mig två avdomnade händer med nervsmärtor. Suck! Ja jag känner mig uppgiven och blåst. Jag måste flytta så fort som möjligt om jag själv ska kunna göra det, och att få lös en hundgård i en massa snö vill jag inte ens tänka på. Just nu känns det mest som att jag får sälja allt jag har och bo i bilen. Tur att jag har en hyfsat varm sovsäck, men under - 10 är den inte nån hjälp. 

Operationerna ja...eftersom jag lever med stresspåslag pga yttre omständigheter så är inte operationerna att rekommendera. Har fått veta att läkningsprocessen försämras vid stress. Jaha...det är i det här läget jag börjar skratta åt allt - det blir så jäkla rörigt! Var ska jag bryta spiralen? Ett nytt jobb och ett permanent boende skulle lösa mycket för hundarna och mig! Förhoppningsvis till det bättre. Resten är bara lite logistik. 

Undra om det hjälper att sjunga lite...? 😉

Det kanske är dags igen...

Dags att skriva igen...tror jag! Befinner mig mitt i stressens limbo där det mesta verkar som återvändsgränder. "Det måste fixa sig annars kan inte det där ordna sig, och ordnar inte det där sig, ja då funkar inte det här...osv osv" Att börja dra i någon ände, att börja röra sig sakta framåt för att hinna med att se vilket resultat det blir! Symboliskt ganska talande att mina trasiga glasögon legat och väntat på att bli åtgärdade och när jag nu äntligen går till optikern - Det blir nya! Nya ögon mot världen! ...med myrsteg! ❤