En liten fråga...eller är den kanske stor? =)

Vad ÄR kärlek? Vad lägger vi in i begreppet kärlek? Är den för alla eller bara för utvalda? Hur hanterar vi den? Hur yttrar den sig? Är den självklar i något fall? Är den livslång? Kan man känna kärlek för fler än en? Är kärlek något man upplever bara en gång? Hur upplevs då kärlek? Hur vet du att det ÄR kärlek? Finns det villkor för kärlek? När ger vi kärlek och när tar vi kärlek? Är kärlek lika för alla? Upplevs kärlek på samma sätt av alla? Det finns många frågor kring kärlek...men finns det några svar?

Vad tycker Du?? <3

En solig helg! ...eller en löjlig saga! ;)

Vilken helg det blev! Fick förmånen att få följa med en vän till en stuga i skogen. Rätt slut i kropp och själ var det skönt att "bara få vara", och det var precis vad det blev det. En öl till maten på fredagskvällen, jordgubbar och ost, sen var det gonatt! Vaknade med värkande kropp på lördagsmorgonen, käkade frukost och försökte hjälpa till med lite målning. Tyvärr så däckade jag framför tvn och försvann i feber resten av dagen. Det blev "bara vara" för mig med sova, dricka vatten, läsa en stund och så somna om igen med boken i ansiktet. Sov bort hela dagen!! Men jag behövde nog det... fram på kvällen blev jag något piggare och orkade äta middag. Somnade ovaggad och vaknade i dag med migränvarning och ont i magen. Tja...kul sällskap jag blev då!! Men jag bet ihop och gav mig ut på en solig promenad med kameran. Sen efter lite lunch så slocknade jag ute i en solstol med boken i ansiktet - igen!! Helt sanslöst vad jag behövde sova!! Sen när jag vaknade var jag hungrig och huvudvärken var borta - mådde hur bra som helst!! Då var det dags att åka hem!! Det är tur att man har vänner som förstår när det behövs V I L A!! Med mig hem fick jag i alla fall en glänsande fin bordsskiva till mitt bord på balkongen. Nu är det bara två stolar som fattas!!

Måndag i morgon och en spännande vecka framför mig. =)
Med reservation för hur frisk jag egentligen är så skrev jag en löjlig saga till mina promenadbilder idag...kanske fick jag solsting - vem vet?!

Det var en gång ett troll som bodde långt bort i skogen. Varje dag gick trollet en sväng bland människornas hus för att se om det fanns något glittrigt att "hitta". Trollet älskade glitter och hittade nästan alltid något som kunde läggas ner i den stora skattkistan. Men idag såg det inte ut som det skulle glittra någonstans mer än i den gamla bäcken. Rostiga gamla kärl och mossiga stenar... Nej, nåt bättre ville trollet ha och hoppsade vidare i solen. 

Bakom knuten på ett härbre stod det en glänsande traktor som trollet förälskade sig i direkt. Röd och fin! Den tar jag sa trollet och hoppade upp på traktorn! Men hur trollet än vred och vred på nyckeln så hände inget. Den var död! Då blev trollet så sur! Hoppade ner igen och hoppsade vidare på vägen i solen.... Men!! Då såg trollet en groda, och alla vet ju vad man ska göra med en groda!! Kyssa den så blir den en prins!! Och prinsar har mycket glitter hemma, det visste trollet. Sagt och gjort, trollet grabbade tag i grodan och kysste den innerligt med hela sitt stenhjärta!!

När trollet tyckte att det räckte med kyssande, så släppte trollet grodan och den föll ner på gräset... Men va sjutton!! Grodan var ju död!! Trollet hoppsade lite på grodan för att försäkra sig om att det inte fanns minsta lilla liv i den filuren, den kunde ju luras. Men det enda livstecknet var en mycket död groda, så trollet slickade sig om munnen, rapade lite och log...kyssar är gott, tänkte trollet. Man suger bara lite och viftar med tungan så ordnar sig resten. 

Nu var trollet lika glad som solen igen. Mätt i magen hoppsade trollet vidare ut i världen för att fortsätta leta efter glitter.

Allt...

...är brutet! Inte ens min älskade pensel ville vara med när jag skulle måla av mig sorgen. Det är jobbigt att erkänna att jag är så knäckt av den här brytningen. Att jag som, enl andra, "alltid" är så jäkla klok, faktiskt inte är det. Att jag gick på de här löftena om att det inte skulle vara samma sak den här gången, att han mognat och förändrats, att han inte tänkte med det lilla huvudet längre. Han har inte tvingat mig in i något, det vet jag mycket väl! Det var jag själv som gjorde det här valet med öppna ögon! (Med ett och annat rosa plåster på ögonlocken) Rätt in i kaklet... Tredje gången gillt heter det ju... Men hur ska man veta? Ska man utgå från att människor ljuger för sin egen vinning?

Magen gav upp igår och jag var tvungen att hitta nåt att ev kunna spy i, om det föll sig så i natt. Känns som jag håller på att tappa bort mig själv i allt det här...att försöka förstå, att förlåta, att gå vidare, att hantera vardagen, att möta vänner, att diskutera, att trassla in sig i olika "sanningar" för att orka kliva upp ur sängen på morgonen. Jag vill def inte ha honom tillbaka - no way!! Han bleknar sakta bort i skuggorna, jag tar med mig det fina och lämnar resten åt honom att ta hand om. Jag måste sluta vara en Florence Nightingale. Jag älskade en man jag skapat i mitt huvud. Tog de sidor jag fick se och vävde ihop med min dröm om en man. Men det var ändå äkta kärlek för mig...men så lätt att bara kasta bort för honom. Vi bestämde tillsammans att det var det här som vi skulle kämpa och jobba för - oss! Han pratade om att bo tillsammans och att han ville gifta sig med mig, att det var "det bästa han gjort" när vi hittat på nått skoj tillsammans. Vi skrattade hejdlöst åt samma skämt...men de signaler jag borde reagerat på och som jag, tack och lov, skrivit ner i min dagbok - de nådde inte mina ögon just då!! 

Jag har alltid haft lätt för att "läsa" andra människor, ta in sånt som inte blir sagt...och det jag såg och läste in när han nervös som sjutton, satt på en pinnstol i mitt kök och höll på att bryta sönder sina glasögon, kommer inte ens i närheten av den "sanning" han gav som orsak till att bryta med mig. Den här "sanningen" skär sig totalt med det som varit, och OM det verkligen är den rätta sanningen, om jag har så totalt fel - ja, då är resten en smutsig soppa av lögner och falskhet som får mig att krossas till ingenting!! Och ÄR det inte en sanning...då förstår jag def inte varför han gjorde som han gjorde. Jag kommer aldrig att få ett svar...men jag måste vidare, så...

Förstår ju att uppbrottet var en startknapp till något större som jag idag inte kan greppa om än!!?? Jag är som en oformlig massa som försöker hitta en form - min evolution! Så många sign´s runt mig som säger en massa saker som jag inte orkar ta in... Vem har jag blivit? Vad vill jag? Vem är det som stirrar tillbaka i spegeln?

Jag har några riktigt nära vänner som känner mig och som älskar mig för den jag är/var...det är jag otroligt tacksam för! Några av dem är faktiskt gamla kärlekar, och tillsammans med de andra vännerna så finns de bara där som ledljus i mörkret...utan krav och med en värme och omtanke som håller mig vid liv. Tar mig med ut i skogen, ser till att jag får i mig riktig mat, får mig att både skratta och gråta, dricker kaffe med mig, lyssnar om jag orkar prata, slår hål på mina "sanningar", låter mig sova eller stirra tomt ut i universum, håller om mig och säger att jag är bra som människa och som kvinna. Jag vet av erfarenhet att allt tar sin tid, att även de värsta såren läker, att jag kommer igenom och får ny livslust. 

I min tomhet finns det enda och det viktigaste som jag orkar och kan känna just nu - tacksamhet - för de vänner jag har!! <3

I skuggorna ruvar rädslor...

"En flod flyter sakta fram, lever som människan. En flod som av livet gav, hem till sitt hav. Ge mig styrka ge mig mod att värna om denna jord. Ge mig styrka ge mig mod och kraft som en flod."

I livets flöde förändras vi ständigt. Jag upptäckte härom dagen att jag under en längre tid trott att orsaken till hur jag reagerade på vissa händelser hade med vilka människor jag omgav mig med. Sen träffade jag en gammal vän som känt mig i många år, och vi började prata om gamla tider och vad som hänt oss under åren. Hur projiceringar och speglingar påverkat oss och hur annorlunda vi hanterade samma slags händelser idag. Det blev så påtagligt när det kom från en annan mun, ett annat perspektiv, från en vän som följt en på vägen genom jobbiga och roliga perioder av livet. Att jag mitt i något som jag upplever som en "kris" får höra - det var länge sen jag sett dig så lugn och harmonisk som nu! Det fick mig att börja tänka till... Intressant!! Vem var jag då och vem är jag nu? Jag inser att jag förändrats väldigt mycket på några år!! Så nyttigt att lyfta blicken och reflektera för att ge sig själv lite kred. Det är så lätt att slå ner på sig själv och tycka att man misslyckats, att man inte kan, att man inte är bra...osv. Efter den här helgen känner jag mig istället stolt över vad jag gjort, hur jag hanterat mitt liv utifrån den kunskap jag har och framför allt en tacksamhet över alla lärdomar som jag utsatts för och som gjort mig till den människan jag är idag!! Inte bättre än någon annan - men fan inte sämre än någon annan heller!! 

I fredags var jag på dans, där träffade jag en person som jag inte haft mod att möta under det sista åren. Varför? För att jag inte har vågat möta min egen rädsla och osäkerhet om hur jag skulle hantera den sits som min vän hamnat i under de år vi tappat kontakten. Jag visste att hon varit sjuk, men inte hur snabbt hon försämrats. Under ett luciafirande för snart ett år sedan fick jag se en kvinna som satt i rullstol med hängande huvud och frågade efteråt en vän vem det var. När jag fick höra att det var min gamla vän som jag förlorat kontakten med då jag flyttade fick jag en chock! Jag försökte ta reda på vad som hänt henne och hörde flera olika berättelser. Nå...i fredags var hon på dansen med sina assistenter. Jag gick sakta fram, osäker på vad som skulle hända...jag känner en av assistenterna och hälsar på henne. När jag kommer fram till rullstolen känner jag hur min vän sträcker ut sin hand och tar tag i min hand...jag stannar upp och sjunker ner för att möta henne. Jag tittar henne i ögonen och böjer mig fram för att fråga om hon känner igen mig. Hon kämpar med att visa med handen att jag pratar i fel öra. Jag ställer samma fråga i andra örat och får ett nickande svar. När jag fortsätter att prata med henne känner jag hur hennes hand kramar hårdare om min och jag omfamnar henne för jag blir så rörd av hela situationen. Då känner jag att hon kämpar för att få upp sin andra lediga arm om min hals för att krama mig tillbaka. Vilken känsla av kärlek jag upplever!! Svårt att beskriva så här i ord... Mötet med min gamla vän och den kommunikation vi har berör mig oerhört. Mina tårar rinner när jag går tillbaka upp på dansgolvet... När jag dagen därpå cyklar 2,5 mil i uppförsbacke upp mot hennes hemby med svidande muskler och bultande hjärta klagar jag inte en sekund. Vart enda tramp gör jag med Tirre i mina tankar! Medveten om hur snabbt livet kan förändras. Hur viktigt är det inte att våga möta sina rädslor, jag kunde ha missat ett av de viktigaste mötena i mitt liv om jag inte sparkat mig själv i baken och vågat.  

Jag är inte samma person i dag som jag var i fredags...jag ska leva min flod och ge av livet. Jag ska leva och älska så länge jag kan. Jag ska fortsätta att syna rädslorna och våga som havet! 

HO!!

Sonata Arctica...

...och bullbak blev det denna regniga dag. En dag i eftertanke och sorg. Mina kloka ord om kärlek sist synades och mannen i fråga sa "tack o hej" till mig. Det blev som en kalldusch när man själv inte hunnit med i de tankarna. Visst fanns det att önska, men i min värld så löser man saker på vägen om viljan finns. Finns inte viljan finns heller inte någon kärlek så... vad det var spelar ingen roll att älta nu. Det är slut och jag försöker att acceptera och komma vidare. Han är fortfarande en fantastisk man i mina ögon. Han har sidor som många män skulle döda för att ha. Men även solen har sina fläckar - du, han, jag och alla andra! Jag ska försöka ta lärdom, förlåta och komma vidare... Det finns positiva sidor i det här med. Tack K för alla lärdomar och allt det fina! <3

Tillbringat 3 tim på gymmet idag, en av dessa var PT-tid en timme. Min träning har äntligen börjat ge resultat och vikten går åt rätt håll. Lagt på mig 1kg i muskelmassa, men totalt har jag gått ner 2,5kg. Mitt mål det här året var att gå ner 3kg, så jag är rätt nöjd. Nu gäller det att behålla vikt och muskelmassa. Det har varit trixigt att hitta rätt kost och få en bra balans i vad jag skulle äta och vad jag mäktade få i mig. Men jag tror att jag börjar få koll på det. Att glömma att dricka vatten är en av mina akilleshälar. När jag jobbar går dagarna bara i ett, och så är det kaffe på raster och när man umgås. Mer vatten till fröken!! =)

Så skönt att baka och lyssna på musik. Det får många spänningar och blockeringar att lossna. Viktigt att man tömmer ryggsäcken innan man slänger den - den tar mindre plats i soporna då! 

Lite upp och lite ner...livet fortsätter ändå! <3

En galet halvnaken kvinna i Dalen
Hon hade totalt hoppat ur sandalen
Hon ler så glatt
Säger med ett skratt
"Up yours" till väktaren av moralen!!

Nu var det länge sen jag skrev nåt... Sommaren är här och jag har lov!! Vilket jag verkligen behöver...vilken vår det har varit!! (jo jag gillar er fortfarande, Stella!) Flytta är inte att rekommendera under nationella prov och betygsättning! Känns som jag levt under pistolhot en längre tid. Att dessutom starta upp en ny relation under samma tidsperiod är ett vågspel. Att en hel hop med människor som vill ha något av mig kan vara energikrävande även fast det är av positiv karaktär, det är då sant!! Den klass jag avslutade terminen med var inte hopplösa men en tuff match med många gula kort! Det är de här eleverna som man kommer ihåg och har en massa roliga minnen av. Stella tycker att jag skriver för dramatiskt så jag taggar väl ner lite.... =)

Mannen som dykt upp i mitt liv är fantastisk! Vi har så jäkla kul tillsammans och kan skratta galet och hjärtligt åt en massa saker. Han är en vänlig själ som fyller mitt liv med glädje och kärlek. Ja ja...säger säkert några av er, så där är det alltid i början innan vardagen kommer!! Jaha!? So what?  För mig är det ändå fantastiskt! Om det håller i 30 år eller 30 dagar gör inte känslan mindre värd. Jag är lycklig! 

Ja flytten jaaa... det är en jättefin lägenhet, men VARM!! Den ligger mot solsidan och det finns inte mycket ventilation här inte... +27 grader när det är +16 grader ute...och fönster och dörrar är öppna. Packat upp det mesta, men det är något som saknas...till största delen är det troligen min egen känsla av "att ha kommit hem". Ett hem ska kännas rätt och ge en känsla av frid...tycker jag. Just nu känner jag mig splittrad i en massa tankar om hur jag löser problemet med värme och däckbrännande huliganer i rondellen!! 

Jag har en rätt kul hyresvärd. Idag ringde han mig vid lunchtid och frågade först om han kommit rätt. "Jag vet inte vart du skulle ringa" svarade jag. "Jo, men då har jag kommit rätt" säger han. Sen fortsätter han med att fråga om jag tvättar och när jag svarar ja vill han att jag kommer ner i tvättstugan och tömmer maskinen. Han säger att min nya granne inte har några kläder, utan måste få tvätta! "Vad trevligt" svarar jag med ett skratt. "Fixar det strax!" Hinner inte äta upp maten innan han ringer igen och har konstaterat att jag har tvätt kvar i min tvättpåse. "Du måste ju tvätta klart! Du ska inte känna dig undanskuffad!" Ja vad säger man...en granne utan kläder och en omtänksam hyresvärd...undrar hur det här slutar?! 

Fröken Frostflinga är tillbaka och jag hoppas att hon stannar ett tag nu, för det har varit tomt utan hennes tokerier! 

Häpp snäpp älgläpp!!

Mitt i kaos...där hittar jag min självständighet!!

I kaosets mitt finns det lugn och ro...sägs det! Jag har inte upptäckt det ännu, jag söker min självständighet. 

Just nu befinner jag mig i ett "slit och släp, vill och inte vill, hopp och förtvivlan, sorg och glädje - kaos" Jag städar, packar, umgås, älskar, gråter, saknar, biter ihop, skrattar, leker...allt sånt där som man gör i livet. Men det sliter i mig! Jag hittar inte min egen energipåfyllning, mitt lugn, min kreativitet. Rusar mest runt och försöker "vara omgivningen till lags" - låter värre än vad jag faktiskt menar...ingen tvingar mig att göra det. Nej jag flyr undan de tråkiga måstena, stoppar huvudet i sanden och hoppas att det ska lösa sig ändå. Hmmm...vem tror på det sättet? Inte jag iaf!! Vet vad jag måste göra, vet var jag borde ha mitt fokus och jag vet def var min energi finns.  Jag tror att jag vet vad jag måste göra nu...

Castor var min själsfrände och den som alltid fanns där för mig. Vaktade mig och försvarade mig i allt. Bet den som försökte ge sig på mig. Både jag och Blixten saknar honom - det blev så tyst runt oss. Att en sån liten krabat kan ta sån plats att det känns som om jorden avfolkades när han försvann. Att ta farväl och torka hans tårar när han somnade in är bland det värsta jag någonsin gjort. Tyck att jag är blödig och svag om du vill - jag står för det!! Att hämta hans aska hos veterinären idag, åka hem och begrava honom kommer att kännas tufft. R.I.P mitt <3


Innan jag bildade familj var jag en mycket självständig person, så självständig att många inte trodde att jag någonsin skulle ge mig in i ett familjeliv med barn och familj. Men men...även jag fann ett liv med man och älskade barn. Självständigheten har alltid hängt med och räddat mig, fått mig att resa mig upp på vingliga ben och gå vidare. Att våga vara svag är en oerhörd styrka. Det händer alltid en massa saker på vägen i våra liv. Många lärdomar och erfarenheter som formar oss. Mina har gjort mig till den person jag är idag och jag är tacksam för alla erfarenheter jag fått! Nu tar livet nya vägar efter 30 år...då menar jag inte att det är negativt - inte alls!! Det ska bli spännande och utvecklande! Jag ser fram emot min nya livsstig... Det finns fortfarande saker som jag vill göra och uppleva.

Nyfiken på livet - det är jag!! <3