Allt...

...är brutet! Inte ens min älskade pensel ville vara med när jag skulle måla av mig sorgen. Det är jobbigt att erkänna att jag är så knäckt av den här brytningen. Att jag som, enl andra, "alltid" är så jäkla klok, faktiskt inte är det. Att jag gick på de här löftena om att det inte skulle vara samma sak den här gången, att han mognat och förändrats, att han inte tänkte med det lilla huvudet längre. Han har inte tvingat mig in i något, det vet jag mycket väl! Det var jag själv som gjorde det här valet med öppna ögon! (Med ett och annat rosa plåster på ögonlocken) Rätt in i kaklet... Tredje gången gillt heter det ju... Men hur ska man veta? Ska man utgå från att människor ljuger för sin egen vinning?

Magen gav upp igår och jag var tvungen att hitta nåt att ev kunna spy i, om det föll sig så i natt. Känns som jag håller på att tappa bort mig själv i allt det här...att försöka förstå, att förlåta, att gå vidare, att hantera vardagen, att möta vänner, att diskutera, att trassla in sig i olika "sanningar" för att orka kliva upp ur sängen på morgonen. Jag vill def inte ha honom tillbaka - no way!! Han bleknar sakta bort i skuggorna, jag tar med mig det fina och lämnar resten åt honom att ta hand om. Jag måste sluta vara en Florence Nightingale. Jag älskade en man jag skapat i mitt huvud. Tog de sidor jag fick se och vävde ihop med min dröm om en man. Men det var ändå äkta kärlek för mig...men så lätt att bara kasta bort för honom. Vi bestämde tillsammans att det var det här som vi skulle kämpa och jobba för - oss! Han pratade om att bo tillsammans och att han ville gifta sig med mig, att det var "det bästa han gjort" när vi hittat på nått skoj tillsammans. Vi skrattade hejdlöst åt samma skämt...men de signaler jag borde reagerat på och som jag, tack och lov, skrivit ner i min dagbok - de nådde inte mina ögon just då!! 

Jag har alltid haft lätt för att "läsa" andra människor, ta in sånt som inte blir sagt...och det jag såg och läste in när han nervös som sjutton, satt på en pinnstol i mitt kök och höll på att bryta sönder sina glasögon, kommer inte ens i närheten av den "sanning" han gav som orsak till att bryta med mig. Den här "sanningen" skär sig totalt med det som varit, och OM det verkligen är den rätta sanningen, om jag har så totalt fel - ja, då är resten en smutsig soppa av lögner och falskhet som får mig att krossas till ingenting!! Och ÄR det inte en sanning...då förstår jag def inte varför han gjorde som han gjorde. Jag kommer aldrig att få ett svar...men jag måste vidare, så...

Förstår ju att uppbrottet var en startknapp till något större som jag idag inte kan greppa om än!!?? Jag är som en oformlig massa som försöker hitta en form - min evolution! Så många sign´s runt mig som säger en massa saker som jag inte orkar ta in... Vem har jag blivit? Vad vill jag? Vem är det som stirrar tillbaka i spegeln?

Jag har några riktigt nära vänner som känner mig och som älskar mig för den jag är/var...det är jag otroligt tacksam för! Några av dem är faktiskt gamla kärlekar, och tillsammans med de andra vännerna så finns de bara där som ledljus i mörkret...utan krav och med en värme och omtanke som håller mig vid liv. Tar mig med ut i skogen, ser till att jag får i mig riktig mat, får mig att både skratta och gråta, dricker kaffe med mig, lyssnar om jag orkar prata, slår hål på mina "sanningar", låter mig sova eller stirra tomt ut i universum, håller om mig och säger att jag är bra som människa och som kvinna. Jag vet av erfarenhet att allt tar sin tid, att även de värsta såren läker, att jag kommer igenom och får ny livslust. 

I min tomhet finns det enda och det viktigaste som jag orkar och kan känna just nu - tacksamhet - för de vänner jag har!! <3